Morsdag - En känslostorm!
Idag är det morsdag. Vet inte riktigt hur det ska stavas egentligen (!?). Känns som att det bör stavas "Mors dag", men överallt står det ihop. Jaja. Min morsdag började att firas med världens sovmorgon till 10.30. R vaknade strax före sju, jag följde honom till soffan, gav honom frukost och satte på tv:en. Gick tillbaka till sängen, och sedan väckte han mig med en teckning och en bakelse av duplo och sa "Grattis på mamma-dagen. Jag älskar dig. Du är så fin och snäll". Kan man få en bättre morgon !? Skulle inte tro det.
Hur stressande, frustrerande, jobbigt, skrämmande det än är att vara mamma, väger det underbara upp alltihopa! Jag älskar att vara mamma till R, och skulle inte kunna tänka mig att vara utan honom. Alla har vi kanske våra stunder då vi känner oss som usla föräldrar. Det kan jag erkänna att i alla fall jag har. När jag inte orkar, när jag inte hinner det som jag skulle vilja hinna, när jag är stressad, tappar tålamodet och blir arg.
När jag ser att min stress och mitt tålamod påverkar R. När jag hör hur lätt andras barn somnar själv i sin egen säng, när jag ser hur mycket mat andras barn äter, när jag ser andras barn smöra sina egna mackor och bära undan sin egen tallrik. När jag ser andras barn klä på sig själv utan världens diskussion, frustration och bråk varje gång. När jag hör att andras barn slutade med blöja på natten när de var två. När jag ser barn som bara gör som de blir tillsagda, utan skrik eller bråk. Då undrar jag, vad gjorde jag för fel? Varför kan inte mitt barn göra allt detta? Ibland blir jag också stressad när jag ser familjer som alltid är ute med sina barn, hittar på saker, eller åker på utflykter. Själv sitter vi mest hemma. Inte stimulerande alls! Jag önskade att jag hade mer ork. Jag tycker det är nog jobbigt att laga middag på kvällarna!
Jag försöker samtidigt tänka att jag inte är någon supermamma. Även om jag snart är utbildad förskollärare, så gör inte jag heller allting rätt. Men jag försöker alltid göra mitt bästa. Däremot så dömer jag oftast mig själv alldeles för hårt. Sedan är jag en person som mår som bäst när det är välstädat, välsorterat, organiserat och strukturerat. Att var sak har sin plats. Men när jag tittar på mitt hem ser jag ingenting av det. Jag blir stressad över att hemmet är en större kaos varje dag. Hur ofta jag än städar, ser det likadant ut efter fem minuter. Hur ofta jag städar, står det saker överallt! Det är inte det där minimalistiska tänker som jag strävar efter. När ska orken komma tillbaka? När kommer man känna att man räcker till? Just nu känns det inte som att man orkar med någonting. Inte laga mat, inte leka med sonen, inte göra allting på "att-göra-listan", inte ringa samtal som måste ringas eller småsaker som måste göras, inte träna, ingenting. Känner mig ...
Hoppas ni alla andra fina mammor där ute har en underbar dag idag! Ni gör ett fantastiskt jobb.
