Förlossningsberättelse
Onsdag den 2/12 åkte jag, Emil och Ruben in till stan för att handla lite julkläder, fika och bara ha det mysigt tillsammans. Känner av lite mensvärk till och från under hela dagen, som försvinner när jag sätter mig och vilar. Jag funderar på om det kan vara värkar eller inte, men är väldigt tveksam. Vid 14 tiden är vi klara på stan och åker hem och värkarna börjar komma allt oftare, men de gör inte alls ont. De avtar sedan runt 16.00 för att komma tillbaka där runt 19.00. De kommer med ca 10 minuters mellanrum, ibland lite längre men de gör fortfarande inte särskilt ont. Vid 22 tiden märker jag en skillnad på värkarna, och de känns allt kraftigare. Vid 23.00 laddar jag ner en värkapp, och börjar klocka värkarna för att se om det finns något mönster. Jag sitter i vardagsrumssoffan och när jag klockat dem en timma går jag in till Emil som sover och förklarar att jag nu har ca 4 värkar under 15 min. Jag frågar honom om han tycker att jag ska ringa in till förlossningen, men han tycker att jag kan lägga mig ner i sängen och se om jag kan somna först. Så jag gör det. Cirka 10 min senare säger jag att det inte går att ligga ner, så jag går och ringer förlossningen. Förklarar för dem på telefon att min första förlossning gick ganska snabbt och därför vill jag rådgöra med dem om de tycker att vi ska komma in nu direkt eller om vi kan avvakta. Förklarar att vår barnvakt till sonen bor 1 tim bort så jag vill vara ute i tid. Barnmorskan i telefonen undrar om jag haft någon värk medan vi pratat, vilket jag naturligtvis har. Hon undrar om jag kan prata mig igenom värkarna. Jag förklarar att värkarna har kommit medan hon har pratat med mig. Sedan är jag ingen person som direkt klagar över smärta i telefon. Jag vill inte vara jobbig på något sätt, och tycker väl det är lite pinsamt att visa att jag har ont. Hon svarar att "Det är så svårt att säga... men som det låter på dig nu håller du inte på att föda barn iaf" Klockan var nu cirka 00.30. Hon ber mig avvakta, men att skulle värkarna kännas ondare och komma ännu tätare så är vi välkomna in. Jag lägger på luren och går in till sovrummet igen och förklarar läget för Emil. Trycket neråt blir nu allt starkare och värkarna fortsätter komma ca 5 st på 10 min, där varje värk varar ca 1 min, så de kommer ganska tätt.
Jag säger till Emil att "Nej nu ringer jag mamma..." Men värkarna börjar nu göra riktigt ont så jag skickar henne ett sms, sedan får Emil ringa. Nu är klockan nästan 01.00 på natten. Ligger en stund i sängen, men ställer mig sedan upp eftersom det gör för ont för att ligga ner. Emil börjar renbädda sängen för att mamma och pappa ska sova över, och medan går jag och tar en dusch för att lindra värkarna. Jag har svårt att stå upp och tycker inte alls att värmen från duschen hjälper. Jag byter om och tiden känns nu SÅ sakta. Värkarna som kommer nu gör RIKTIGT ONT och jag börjar nu gråta när värkarna kommer. Det är en smärta som inte går att beskriva mer än att det känns som en kraftig mensvärk på framsidan av magen, och sedan trycker det neråt och strålar ut mot ryggen. Hela magen blir hård och det är svårt att andas, prata och finnas. Vid det här laget, tro det eller ej är jag fortfarande TVEKSAM om det ens är värkar !? Vilket jag påtalar för Emil som konstaterar att "Hanna, det är värkar. Det kommer att bli bebis snart". Jag säger "Ja, men tänk om de skickar hem oss? Fast om det inte är värkar vad är det annars?". Efter en stund frågar jag Emil om han vet vart mamma och pappa är nu, för jag står inte ut längre. De enda tankarna som går i mitt huvud är "Jag orkar inte" "Jag vill inte vara med längre" "Jag vill inte vara i den här kroppen" "Jag behöver någon smärtlindring nu"
Klockan 02.15 dyker mamma och pappa äntligen upp, och vi kan gå ut till bilen. Jag får 3 värkar på vägen till bilen (ca 20 meter). Bilfärden är den värsta upplevelsen jag upplevt. Jag ville bara fly från min egen kropp, visste inte vart jag skulle ta vägen när värkarna dök upp. Lyfte från sätet och upp till taket. Det enda jag får ur mig är "Aj aj aj, jag vill inte det här". Vi har ca 10 min till sjukhuset. Blundar i stort sett hela vägen och försöker fokusera på andningen men det går inte alls, det gör alldeles för ont. När vi är framme på förlossningen så parkerar Emil utanför porten och vi ringer på klockan. Den lilla stund som det tar innan de svarar känns som en evighet. De släpper in oss och runt 02.30 är vi uppe på förlossningen. De har fullt upp med andra förlossningar och de försöker hitta oss ett rum. Vi får vänta. Jag undrar vart de tog vägen. Undersköterskan kommer tillbaka och visar oss till ett förlossningsrum, där jag blir uppkopplad med CTG och sedan lämnar de oss en stund. Den tiden kändes som också som en EVIGHET, men var kanske bara 15 min. Ca 02.50 kommer de tillbaka in efter att Emil sprungit till klockan och ringt. JAG STÅR INTE UT EN SEKUND TILL. Jag undrar bara vart de är, att jag behöver någonting, för det här går inte längre. Jag berättar för barnmorskan att jag har skrivit i mitt förlossningsbrev att jag bara vill ha lustgas, men att jag nu är öppen för alla förslag för det gör så fruktansvärt ont. Barnmorskan skrattar till och säger "Ja, det säger du. Ja man får ändra sig här vet du" Sedan vill hon att jag ska lägga mig på sängen så de kan undersöka mig. När jag stället mig upp känner jag att jag behöver gå på toaletten, så jag gör det först vilket inte var det lättaste med värkar. När jag sedan lägger mig på sängen upphör värkarna för en stund och jag kunde äntligen slappna av! Dock bara i 2 min. Barnmorskan känner och säger "Du är fullt öppen, jag känner huvudet en liten bit in. Men hinnorna buktar utåt så det kan hända att vi måste ta hål på dem så att bebis kan komma ner". Hon hinner bara vända sig om så kommer första krystvärken. Jag säger att "Nu kommer det en krystvärk!" För det kändes inte som att de hörde eller såg det och jag fick panik. Sedan vänder de sig om och i samma veva kommer nästa krystvärk och då går vattnet! PANG lät det och det sprutade rakt ut på barnmorskan. Det verkligen kändes när hinnan brast, och jag blev livrädd. Jag trodde först att det var jag som sprack innan de sa "Där gick vattnet" och sedan "Här går det undan, snart är ni föräldrar". Sedan kommer nästa krystvärk och jag känner hur bebisen liksom glider i bäckeningången och ut och det börjar spänna ner till. Jag drabbas av panik, rädsla av att spricka. Jag säger "Jag är rädd! Jag kan inte, jag vill inte. Jag får panik. Jag vill inte spricka!" Jag hade bara lustgas och kände varenda liten grej, därför fick jag panik. De försöker lugna mig genom att säga att de kommer styra bebisen och att jag ska lyssna på vad de säger. Nästa krystvärk kommer, och sedan en till och då ber de mig att bara andas, men det går inte för värkarna kommer med sådan kraft. Klockan 03.19 flyger ett barn ut! Krystvärkarna varade i 3 min MAX efter att vattnet gått innan bebisen var ute. Ett mirakel på 3490 g och 50 cm lång. 34 cm i huvudomfång. All smärta försvann, och lyckan av att jag överlevde bara forsade över mig. Emil frågade vad det blev för något, och barnmorskan svarade. "Ja, jag harr då inte ens kollat" sedan höll hon upp vårt mirakel men navelsträngen hängde för, men sedan såg vi. En flicka! Den känslan... 2 stygn blev det sedan, ett utvändigt och ett invändigt. Nu var jag bara så lycklig. Jag var i chock att allting gått så fort, och allting kändes bara så himla overkligt. Men nu svävade vi på moln, båda två.
Vi började titta på våra namn... Wilma, Cornelia, Ronja, Lycka, Wendela, Milou, Daniella, Vera... Men fler och fler namn som jag verkligen gillat/gillar plockades bort allt eftersom... Hon såg inte ut som något av de favoritnamn som jag hade. På listan fanns även Selma och Penny med. Så nu stod det mellan dem, och det var svårt eftersom vi båda två tyckte att hon såg ut som både en Selma och en Penny. Vi kunde verkligen inte välja! Vi frågade Ruben, och han tyckte Penny. Emil tyckte också Penny, medan jag lutade mer mot Selma. Men efter första natten så såg jag att hon såg verkligen ut som en Penny. Och hon är verkligen lik sin storebror.
Hon fick namnet Penny Lilly Adina Björklund.
Lilly efter Emils pappas faster, och Adina efter min mormor. Det känns så rätt.
