Varför slutade jag?

Allmänt / Permalink / 4
Har suttit och funderat på varför jag slutade att träna. Varför blev träningen åsidosatt? Vad hände? 
Jag var ganska flitig på att träna, gick till gymmet 6 dagar / vecka. Tränade både gym, och grupp-pass som bodycombat, boxercise, kettlebells, zumba etc. Jag tränade, och jag älskade det! Det var så kul. Oftast for jag iväg själv, och det var inget problem alls. En dag i veckan kopplade jag av, och sänkte stressen med hjälp av Yoga. Hösten 2013 tog det bara stopp. Känns helt sjukt att se att det snart är 2 år sedan jag slutade med träningen. Det känns som max ett halvår sedan! Inte konstigt att kroppen ser ut som den gör nu. 
 
Varför slutade jag? Berodde det på att jag var uttråkad? Slut? Var träningen inte rolig längre? Var det för att jag blev sjuk i halsfluss 6 ggr det året, som gjorde att jag kom av mig? Eftersom det bidrog till att jag inte fick träna på flera veckor under medicinering. Eller var det när jag nästintill svimmade under boxercise passet, fick sätta mig ned och titta på resten av passet? Blev jag skrämd? Rädd? 
 
Jag vet inte. Jag minns inte alls hur jag tänkte, eller varför det bara tog stop. Jag hade motivationen, jag visste vad jag gjorde och jag älskade det. Hur kan man bara sluta då? Jag ångrar mig så mycket, för tänk vart jag hade varit idag om jag fortsatt i samma tempo !? Jag hade nått mitt mål för länge sedan. Ju längre tiden gick, och ju fler dagar som avstogs från gymmet blev det än jobbigare att gå tillbaka. När jag kom dit visste jag inte riktigt vilka övningar jag skulle köra, hur jag skulle stå, hur maskinerna fungerade. Kändes bara som att jag blev uttittat, och inte hade någonting där att göra längre. På Grupp-passen hängde jag inte längre med i samma tempo, det var inte lika roligt. Jag tyckte det var pinsamt. Skämmigt. Jag var inte en av dem som gjorde det lika snabbt och effektivt längre. Jag hade glömt stegen, kände mig stel och otillräcklig. Kass. 
 
Det blev tillslut en ond cirkel, som slutat med att jag inte velat gå dit. Hur ska jag få tillbaka motivationen och framförallt modet att våga mig till gymmet igen !? HUR ? Jag vet att när jag väl kommer komma igång, vill jag inte göra annat. Jag älskar att träna, tycker det är SÅ kul. Men just nu skäms jag bara för att jag är så kass. Jag vill inte åka dit själv, och skämmas. Skulle vilja ha någon att träna med... VARJE DAG. Som kunde visa mig grunderna, som jag sen kan bygga vidare på...
 
 
#1 - - Kampenmedpco :

Åh jag skulle mer än gärna vilja börja träna med dig! Hade varit superkul. Bara synd ja jobbar så konstiga tider och är ur funktion för tillfället.. 😞

Svar: Ja, det hade det verkligen varit! Jag känner mig också ur funktion ;) Men kanske efter förlossningen kan vi sätta igång tillsammans :D
Hanna Björklund

#2 - - Kampenmedpco :

Det tycker jag låter som en bra plan! 😄

#3 - - Kampenmedpco :

Det tycker jag låter som en bra plan! 😄

#4 - - Hanna:

Jag förstår känslan Hanna, även om jag gräver djupt för att "komma ihåg" livet innan träningen. Men jag kommer också ihåg att man satte upp en massa hinder i hjärnan, att man inte var bra nog, smal nog, stark nog. Man inte rätt skor, rätta kläderna, inte pengar osv osv.
Men ibland måste man bara GÖRA. Och att komma ihåg att träna 6 dagar i veckan kanske borde vara ett mål, inte ett måste! Att gå en promenad på 30 minuter varje dag är bättre än ingenting, det ena ger det andra och snart är du tillbaka på gymmet med full kraft och tycker det är roligt igen!

Sen måste man komma ihåg att det absolut inte ALLTID är roligt. Det kommer perioder då det är piss och kass att träna, man vill ge upp, eller i alla fall ta en paus. Det är då det är viktigt att bara pressa igenom det, för om ett par veckor är det roligt igen! Nu är det ganska precis 6 år sedan jag började träna och började träna på riktigt och mycket. Kan ärligt säga att det är en del av mitt liv nu, ett måste, och inte ett "jobbigt" måste, utan mer en del av dagen! Som att man borstar tänderna eller går till jobbet. Livet är upp och ner, men träningen kan vara ett utlopp för de jobbiga stunderna också.

Kämpa vidare jag VET att du kan göra det! Man behöver olika mycket push och motivation, men till slut hamnar alla där man tycker att man bara inte kan vara utan träning :)

Svar: Hindren du beskriver känner jag så väl igen och du har helt rätt i att ibland måste man bara ta sig i kragen, stå emot alla hinder och bara utföra. Jag har alltid satt väldigt höga krav på mig själv, och blir därmed också väldigt besviken när det inte blir som jag tänkt!
Jag längtar tills jag kommer till den dagen då träningen går på rutin, och blir en del av vardagen utan att man tänker på den. Jag längtar tillbaka till den tiden. Vad roligt att höra att du känner så ! :)

Tack för din kommentar!
Hanna Björklund

Till top